|
Uttalande av venzuelanska hemmafruar, arbetare i hemmet, till vår president Hugo Chavez Frias – 4 februari 2006 Vi ser behovet av att föra fram detta uttalande i och med det påtagligt akuta tillståndet vi befinner oss i. Vi kommer att vara tvugna att spendera ytterliggare ett år utan budget, eller med resurser vi tiggt ihop från olika givare, för att kunna garantera människors medverkan i en demokrati som alla berörda parter deltar i, och gräsrötternas självstyre. Vi har sedan fem år tillbaka arbetat som Red Popular de Los Altos Mirandinos (Los Altos Gräsrots Nätverk), Miranda State, Guaicaipuro kommun, med kontakter i Aragua, La Guaira, Merida och Valencia och spridit information om skapandet av urbana och lantliga Landskommiteer, samt av Mesas Tecnicas Locales (Lokala Tekniska Kommiteer). Under dessa fem år har vi ställt samman och genomfört fastighetsundersökningar, folkundersökningar, socioekonomiska studier och workshops med egna metoder för topografi, seismologi och stadsplanering. Vi har också erfarenhet av att arbeta med Consejo de Economia Social (Socialekonomiska Rådet) sedan starten för tre år sedan. Där arbetade vi med att utveckla projekt och budgetar och med att välja ut projekt och bedöma deras genomförbarhet i lokala samhällen. Vi var även delaktiga i i skapandet av Red de Usuarias y Aliadas del Banco de Desarollo de la Mujer (Nätverk av Användare och Allierade med Kvinnors Utvecklings Bank) Banmujer. Även där genomförde vi en utvalsprocess genom att använda en socioekonomisk studie for att lokalisera kvinnorna med störst behov. Vi höll workshops om ideologisk träning för att skapa en omsorgsfull ekonomi. Genom denna utvalsprocess utvecklade vi de kriterier som användes for att ge 120 poäng mellan 2003-04 och för att etablisera Casas de Alimentacion (soppkök) och Mercal (Statligt subventionerade marknader för låginkomsttagare). Landkommiteen välkomnade och hittade en lokal för Mission Barrio Adentro (hälsovårdsuppdraget baserat i låginkomstområden) och stöttade Kubanska doktorer när de startade gräsrotsklinikerna. Vi gav vidare vårt stöd till Cosejos Communales (samhällsråd) när de skapades och gav rådgivning om skapandet av projekt som skulle bli utvalda som Plan de Obras Municipales (Arbetsplan for kommuner). En stor majoritet – mellan 70 och 80 procent av medverkande nationallet sett – är kvinnor, hemmafruar, arbetande i hemmet som har blivit lokala ledare och försvarare av denna revolution, denna demokrati som alla kan delta i. Vi är kvinnorna som arbetar för att föra den har revolution framåt. Vi arbetar gratis och behandlas med förakt av den statliga buråkratin – de utnyttjar oss genom att använda vårt arbete för att framhäva sig själva politiskt och få mer trovärdighet, anvisar de få resurser vi har lyckats skrapa ihop efter många strider, och har mage att ge sig ut för att administrera och till och med driva våra projekt. Detta har skapat besvikelse och uppgivenhet bland de som tror på presidenten men inte på majoriteten av dem som omger honom. Genom att stjäla våra projekt och resurserna som behövs för att genomföra dem och genom att förneka våran kompetens som gräsrotsorganisationer stjäl de revolutionen och denna unika och oåterkalleliga möjlighet att förändra världen. Presidenten gjorde igår ett uttalande där han sa att som del i omfördelningen av oljevinsten skulle arbete utfört av kvinnor i hemmet – och främst de som lever i extrem fattigdom – bli erkännt genom en hemmafru pension likvärdig med 80 % av minimilönen (vilken är 372.000 Bolivar i månaden) som ska betalas ut till 100.000 kvinnor under första terminen detta år och till ytterligare 100.000 under andra terminen. Presidenten sa att detta skulle administreras av Arbetsministeriet och Ministeriet för Populär Ekonomi och att förmånstagarna skulle utses av Consejos Communales och Juntas Parroquiales (Församlingsstyrelser) vilka skulle ta i beaktning Land-, Vatten- och Hälsokommissionerna och andra lokala organisationer för övervakande och ansvar. För att försäkra att detta ekonomiska erkännande - som kvinnor i Venezuela och i hela världen har kämpat så hårt för – delas ut direkt till de som är berättigade till det och inte stannar i fickorna på blodsugande buråkrater som lever på politiska affärer, och som skapar misstro till regeringen och korrumperar alla initiativ till fördjupning av den revolutionära processen, föreslår vi följande punkter: 1. Vi vill inte att resurser ska passera genom rådhus, kommunfullmäktige, församlingsråd, lokala råd, eller andra statliga institutioner som dirigerar om eller stjäl pengarna. 2. Vi vill inte att politiska partier ska bestämma vem som är berättigad till social hjälp eftersom partier använder Misiones för att köpa röster. 3. Vi vill inte att gräsrotsorganisationers referenspunkter ska bli manipulerade och omplacerade för att på så sätt tvinga på oss statstjänstemän och buråkrater som vet väldigt lite om vår verklighet. 4. Vi vill heller inte att projekt och initiativ ska stjälas från lokala ledare och presenteras av lokala råd eller kommunauktoriteter som deras egna. 5. Vi vill inte bli utestängda på grund av anklagelser om att vi är escuálidos [term som hänför till oppositionen ansvarig för kuppförsöken] om vi framför kritik mot, eller pekar på fel hos något som är en statlig institutions eller statligt programs ansvar. Istället vill vi bli respekterade som övervakare av statliga omkostnader och beskyddare av denna Bolivarianska revolutionen. Vi grundar detta på våra erfarenheter som gräsrotsaktivister som har varit tvungna att tigga för det som enligt grundlagen är vårt. Som Landskommitee överlämnade vi på det Alo Presidente [Chavez direktsända TV och radio program] spelat in i Guaicaipuro, Staten Miranda, det projekt vi arbetat med i fem år i händerna på vår president. Under programmet förpliktigade sig presidenten till att förse vår organisation direkt med nödvändiga resurser för att starta vårt lokalkontor för reglering av hyresakter för landsbygden. Trots detta tigger vi småsmulor från lokala myndighter och stadsrådet för att kunna fortsätta fungera. Vi vet fortfarande inte vad som hänt med resurserna. Rykten säger att de tillvaratagits av bland andra guvernören eller det nationella tekniska kontoret. Vi vet inte. Ett annat exempel är det vi upplevt med Segundo Consejo de Economia Popular (Sekundära Rådet for Populär Ekonomi) nationellt med den verkställande instansen FIDES; vi blev valda av människor på ett möte med över 500 medborgare organiserade i arbetsgrupper. Vi blev skolade under tre månader och vi organiserade ett projekt för ett center med sju service kooperativ som vi arbetade med i ett och ett halvt år. Ändå har finansieringen (365.000.000) hållts i förvar till idag och trots vara många förfrågningar har vi inte mottagit något svar. Det enda svar vi vill ha är ett verkställande av projektet. Ytterliggare ett exempel är Landskommiten på Ramo Verde där 26 familjer under 45 år har bott på en militärbas som tillhör Försvarsministeriet. Efter många petitioner har Consejo Local de Planificacion Publica (lokala allmänna planeringskontoret) godkänt två av deras projekt, ett för att bygga vägar och ett annat för elektricitet. Idag, efter tre år, har de fortfarande inte fått svar. Dessa är endast ett fåtal exempel på en situation som existerar i hela landet. Den finns i många varianter och tröttar ut oss i våra försök att upprätthålla gräsrots självstyre. Detta gör att vi riskerar att vara revolutionära förslag går förlorade och med dem vår revolution. Vi kan inte tillåta detta att hända och föreslår därför: 1. Att resurserna tillskrivna arbetare i hemmet utbetalas personligen och direkt via Banmujer och att utvalet baseras på mantalsskrivningen gjord av Redes Populares de Usurias y Aliadas de Banmujer. Detta skulle enligt våra erfarenheter garantera att pengarna inte blir stulna, att där inte försiggår någon svågerpolitik där gamla vänner går före andra och att social rättvisa råder. 2. Att pensionen inte är tillfällig utan livslång eftersom kvinnors arbete inte är tillfälligt och aldrig upphör. 3. Att de inkluderar erkännandet av lokalt revolutionsarbete som produktivt arbete som borde bli belönat. Det är inte rätt att vi kvinnor som, enligt presidenten, är grunden till revolutionen, tvingas vara beroende av givmildheten hos våra partners och släktingar för att kunna utföra revolutionärt arbete. Vi har inte
kastat ut eliten, dess korrupta politiker och dess terrorregim endast för
att ge plats åt en ny generation tjuvar som drar fördel av vårt
revolutionsarbete. Vi kommer inte att tillåa att vår hängivenhet till lokala
grupper och till revolutionen anvands för att bygga en ny form av
exploatering och terror mot oss, vårt folk, vår president och vår
revolution.
Red Popular de los Altos Mirandinos,
Edo. Miranda, Municipio Guaicaipuro Kopior till: Nora Castañeda, President för Banmujer; Red Popular de Usarias av Banmujer i staten Bolivar, Globala Kvinnostrejken
|